The one that got away.

Lördagar är visningsdagar här i Australien. Nästan alla hus och lägenheter som annonseras ut visas då, och således har våra lördagar de senaste månaderna mestadels bestått av förmiddagar i bilen, sicksackandes mellan tre-fyra visningar med en kaffe i handen.

Husköp är så annorlunda här jämfört med Sverige, och att läsa på om marknaden och bli införstådd med systemen som förstagångsköpare har tagit sin tid (för att inte tala om hur många år det har tagit att spara ihop tillräckligt med pengar).

Bostadslånen här är betydligt striktare - amorteringskraven är höga, och lånen tidsbestämda (max 30 år). Har du inte 20% handpenning blir det dessutom en himla massa extra låneförsäkringsavgifter, hårdare lånekriterier, högre ränta osv, så det undviks i möjligaste mån.

Sedan är det det här med auktioner. Dessa satans auktioner. I storstäder där bostadsmarknaden är het säljs väldigt många fastigheter just på detta sätt. Vi pratar alltså inte om en diskret budgivning, utan live med en auktionsutropare, där du står och svettas och budar inför en nyfiken publik på gatan framför huset. Lägger du högsta budet skrivs kontrakt på plats och 10% av slutpriset förs över till mäklaren på stående fot. Stressigt, minst sagt.

Vi har gått på ett antal auktioner de senaste veckorna för att se hur de går till, men igår var det dags att faktiskt buda.

För fyra veckor sedan hittade vi nämligen ett hus vi båda blev kära i. Vi försökte lägga ett pre-auction bid, men ägarna var fast beslutade om att invänta auktionen en månad senare. Så det blev vecka efter vecka med uppföljningssamtal från mäklaren, besiktningsprotokoll, ordna en jurist som kunde se över auktionskontraktet och fler visningar där jag hela tiden försökte intala mig själv att inte hänga upp mig på detta hus. Att det troligen inte skulle gå vägen.

Så var det alltså dags för auktion igår, i tryckande hetta under en molnfri himmel. Jag skulle buda, hade vi bestämt. Förutom M hade vi även med hans pappa och bror som moraliskt stöd.

Tio registrerade budgivare och ett fyrtiotal nyfikna grannar och andra på plats. Adrenalinet pumpade.

Och jag budade.
Och budade igen.
Och igen.
Men det blev inte vårt hus den här gången.

Vi la näst sista budet, och det såldes för väldigt lite över vad vi var villiga att lägga.
Men det var över, och i slutändan är det ju det enda som räknas.

Rummen som jag måttat och inrett i min hjärna får nu raderas, bilderna av lilla E som leker i trädgården likaså. Nu blir det troligen lugnt i några veckor över jul, och så börjar lördagskarusellen igen i januari.

Jag hoppas hoppas så innerligt att vi hittar vårt hus då. Att det är minst lika fint.

Att det här huset inte alltid kommer att vara The One that got away.

Från WA till QLD.

Vi har flyttat tillbaka till Queensland igen. Bort från de folktomma evighetslånga stränderna i väst och tillbaka till hög luftfuktighet, klibbig hetta och folk precis överallt.

Varför, kan man ju undra (och det gör jag också när svetten rinner längs ryggraden klockan nio en måndag i september, då våren knappt ens börjat). Men sanningen är att trots att jag älskar Perth har det onekligen varit rätt kämpigt att leva småbarnsliv helt utan familjesupport.

Så när M blev erbjuden en tjänst i Brisbane, nära hans familj och Es kusiner, med bättre betalt och attraktivare arbetstider (slut på att jobba helger och röda dagar - yey!) så kändes det lite för bra för att tacka nej till. Så vi sa ja.

Och när vi väl bestämt oss gick allt i raketfart.

Inom en månad var lägenheten uppsagd och utflyttad från. Jag hade sagt upp mig från min tjänst där jag fortfarande var föräldraledig. Möblerna var sålda och flygbiljetter införskaffade. Och två dagar innan avresa fick jag en förfrågan om en projektanställning i Brisbane via en gammal chef. Allt liksom bara flöt på (dock ska gudarna veta att det var en mardröm att packa flyttkartonger ensam med en krypglad bebis vars favoritsyssla var att äta tidningspapper).

Men nu är vi alltså här. Och det är så mycket jag skulle vilja skriva om.

Hur det känns att bo med svärföräldrarna igen (förvånansvärt bra). Hur det känns att börja nytt jobb  och skola in en knappt elvamånaders liten ledsen E med separationsångest på förskola (ont i hjärtat x 1000). Hur det känns att leta hus och räkna på bolån, och hur annorlunda reglerna ser ut här jämfört med Sverige (ganska så hopplöst).

Allt sånt vill jag egentligen skriva om. Men hur hittar man tiden?

VILLE MEST BARA SÄGA HEJ.

Jag saknar er.

Läser fina nyheter från Sara, Linnea och Jenny som värmer i hjärtat. Samtidigt föder två av mina bästa vänner i Stockholm bebisar under den varmaste sommaren i mannaminne.

Och vi pratar oftare om det nuförtiden. Tänker att om ett år lite drygt är vi kanske redo att börja försöka.

Kanske.

I juni/juli fyllde både M och jag trettio. Vi firade med vänner från både öst och väst och hade det allmänt fab. Dagen efter min trettioårsdag flög vi till Bali.

Alltså Bali.

Min återfunna kärlek, som får hjärtat att slå hårdare och alltid kommer ha en soft spot i mitt hjärta.

Som jag hade saknat den där ön.

DEN SISTA SUCKEN.

Det är fredag eftermiddag och solen skiner. En sista helg, den allra sista sucken här i stan innan vi flyttar västerut. Och jag är synnerligen opepp.

En kan säga att framtidsskräcken och ovissheten plötsligt kommit ikapp mig.

Kommer vi hitta en lägenhet att bo i? Kommer jag få ett jobb jag trivs med? Måste vi skaffa en till bil? Kommer vi ha råd? Kommer vi hitta nya kompisar att hänga med? Kommer vi trivas generellt eller kommer allt bli en enda lång uppförsbacke?

Efter att ha velat fram och tillbaka fick jag slutligen ett tack-men-nej-tack från ena jobbet imorse. Det kändes rätt väntat och helt okej ändå. Det andra företaget håller mig fortfarande på sträckbänken och jag börjar känna att det nästan kan kvitta, faktiskt. Har haft tre intervjuer med dem, den sista var för nästan två veckor sedan, då de även kontaktade mina referenter (detta vet jag då jag pratat med dem). Men trots detta ar jag fortfarande inte fått något besked och jag tänker att de ju knappast kan vara superintresserade.

Everything happens for a reason. You'll be looking back at this in a few months thinking 'thank god I got this job and not that one I applied for back before we moved'. And it'll be ten times better anyway, tröstar M.

Och jag hoppas han har rätt.

Ikväll ska jag dricka öl och krama på mina kompisar för sista gången på länge. Och jag kommer försöka låta bli att tänka allt för mycket på sånt jag ändå inte kan styra över eller göra något åt.

ATT LANDA.

Så tar juli månad slut och vi sätter oss på ett plan och åker tillbaka till det som blivit hemma igen.

I prick en månad har jag varit i Sverige på semester och på bröllopsresa i Sydeuropa, och allt känns som en enda euforisk dimma.

Har blivit möhippad i efterskott av mina allra finaste och äldsta vänner (säger i efterskott eftersom vi tekniskt sett redan gift oss på rådhuset i Brisbane för ett par månader sedan). Har haft hela Ms familj och några vänner från andra sidan jorden hos oss i Stockholm. Har haft en välsignelseceremoni, bröllopsfest och spontan "bröllopsvals" till Young MC's Bust a Move i solnedgången vid Mälarens strand. Har tillbringat tio dagar i Portugal i lägenheter med franska balkonger och utsikter över takåsar och flodbanker. Druckit portvin och haft det ungefär så bra som sig bör på en smekmånad.

Och så pangbom! Tillbaka i verkligheten.

Den där icke-rosenskimrande verkligheten där vi är arbetslösa, bostadslösa och panka och ska flytta till andra sidan landet om knappt en månad.

Ni förstår, i maj blev M erbjuden ett riktigt bra jobb i Perth (en stor lättnad eftersom vi tidigare inte vetat vart vi skulle hamna efter semestern i Sverige). Så nu letas det hyreslägenhet och jobb åt mig och annat praktiskt.

Det är skitläskigt och apspännande på samma gång. Och känns ändå helt logiskt på något vis - efter flera år av långdistans till och från ska vi äntligenäntligen få börja bygga upp något gemensamt igen. Ett nytt hem i en ny stad.

Framtiden är vit och ny och oskriven. Bring it on! säger jag.

PS. Tänkte för övrigt att jag skulle re-vampa bloggen ordentligt, men det gick uselt eftersom Bloggers mall-anpassningar inte fungerar alls. Ni får därför hålla tillgodo med fula typsnitt och blå rubriker tills vidare är jag rädd. DS.