♥

Så kom hon till världen till sist, en lördagsnatt i november.

En liten flicka, det finaste jag någonsin sett.

En vacker dag kanske jag orkar bearbeta och tänka tillbaka på allt det som blev.

På den maratonlånga förlossningen där jag tvingades krysta i tre timmar innan det plötsligt blev iskallt allvar och jag förflyttades två våningar upp för akutsnitt.

På sjutton personer i operationssalen med koncentrerade ansikten.

På då hon kom ut och på tystnaden som var fullkomligt bedövande. Minut efter minut utan ett ljud. Och så den befriande gråten då vi äntligen kunde höra hennes röst.

På de två veckor vi tillbringade på intensivvårdsavdelningen på neonatalen.

På hur ett mammahjärta och pappahjärta brast gång på gång av att behöva pussa henne hejdå om kvällarna och åka hem.

På att ställa alarmklockan och pumpa mjölk var tredje timme nätterna igenom till en bebis som inte är där.

En vacker dag kanske, men inte idag.

Idag, imorgon och många dagar efter det kommer jag istället bara tänka på hennes stora blå ögon som nyfiket möter mina varje gång hon vaknar.

På hennes långa fingrar som greppar mitt pekfinger.

På hur hennes ansikte ser ut när hon nyser två gånger i rad.

På hur hon har sin pappas näsa och sin mammas mun.

Och framförallt på hur vi båda faktiskt lever och hur jag ska älska henne för alltid.

Och jag fortsätter lyssna på förlossningslåtarna jag lyssnade så mycket på när hon fortfarande låg i min mage. För jag vägrar låta dem förknippas med allt det där andra.

Det som gör så ont.