I fyra månader nu har jag repeat-lyssnat på London Grammar.
Det är något speciellt när ett album sätter sig så himla djupt att man bara vill höra det igen och igen. Precis så har det varit med detta, och jag kommer nog alltid kastas tillbaka till Perth om jag så skulle höra samma låtar om tjugo år.
Hannah Reids röst = <3<3<3. Lyssna och rys.
-----
Det har varit en varm, torr sommar med klarblåa himlar. Sådär blå att en enda liten molntuss fångar ens uppmärksamhet.
Den tionde februari regnar det äntligen efter en evighetstorka, och jag skriver jag så här i min mobil:
Och så kommer regnet. Det kommer från ingenstans efter fyra månader av torka och hetta.
Jag står på pendeltågsstationen en måndagsmorgon.
Det bullrar och smattrar mot det höga plåttaket på Centralstationen och det tar ett ögonblick innan jag förstår vad det är.
Folk ser upp från telefoner och läsplattor och ler.
Det är som en enorm release och det fullkomligt vräker ner från himlens ena moln medan solen alltjämt skiner.
Exakt fyra minuter varar det.
Fyra månader för fyra minuter.
Det ska gå ytterligare en och en halv månad innan det regnar igen, när sommaren sakta har förvandlats till höst.
-----
I början av mars kommer mamma på besök från Sverige. Vi åker till Freo och Cottesloe och går ut och äter middagar och dricker viner från vingårdar bara ett stenkast härifrån.
Efter en tuff arbetsvecka med en blixtvisit i Melbourne och dygnet-runt-jobb tar jag ledigt några dagar och vi åker till Bali.
Det har ändrats något otroligt sedan jag var där sist som våghalsig nittonåring med E och J för tio år sedan. Byggnader, kommers och tät biltrafik längs hela södra halvan av ön. De taxichaufförer vi möter verkar ledsna och pratar om det 'gamla Bali', det som fanns till så sent som för fem-sex år sedan. De pekar ut gamla risfält som nu har ersatts av västerländska hotell, och pratar om hur det långsamt breder ut sig norrut.
Men Bali är trots allt fortfarande fantastiskt vackert. Och det faktum att jag nu bor bara tre timmar bort med flyg, och dessutom i samma tidszon, gör mig glad i själen.
Att få möjlighet att semestra ensam med mamma i vuxen ålder är något jag aldrig kommer ta för givet. Att kunna dricka Bintang och prata om livets viktigheter medan solen går ner över havet är verkligen värt så himla mycket.
-----
Nu har mamma åkt och hösten långsamt tagit sitt grepp om staden. Idag: tjugo grader, moln och blåst.
Och jag är tro det eller ej ofantligt peppad över detta. Höst! Eftermiddagar på soffan med en bok! Höstpromenader! Varmare kläder!
Jag är redo.
30 mars 2014
89 DAGAR SENARE.
Jag blundar ett ögonblick, öppnar ögonen och det har gått tre månader.
Det var ju nyårshelg bara häromdagen? Märkligt.
Får gullig kommentar från Linn som undrar hur jag har det och jag tänker att jag borde skriva några rader.
Så går det ett par veckor utan att jag skriver en rad innan jag läser Jennys fina inlägg om utlandsbloggar och blir lite ledsen på mig själv över att jag har låtit bloggen självdö.
Jag vet inte riktigt vad som hände. Eller jo, egentligen vet jag väl rätt precis. Alla bitarna hade liksom fallit på plats (om än tillfälligt), och behovet fanns liksom inte riktigt längre.
I flera år hade jag kämpat med långdistans och tillfälliga livslösningar och behövt skriva av mig för att hjärtat liksom inte skulle explodera. Men så var det äntligen slut på alltsammans. Vi gifte oss och flyttade till andra sidan landet. Vi fick båda bra jobb och en mysig lägenhet. Och helt plötsligt behövdes inte den där ventilen längre.
Jag stängde den gamla bloggen och öppnade den här. Kunde inte riktigt tänka mig ett liv utan att blogga, och tänkte väl att det skulle kunna bli något annat. Något om vardagslivet och musiken och maten och ställena jag skulle hänga på under helgerna i den nya staden.
Men att livsstilsblogga regelbundet är nog inte riktigt min grej, eftersom jag skrivit totalt sju inlägg sedan vi flyttade hit i september.
Men kanske får det vara så då. Korta små fragment ur en vardag där det handlar mindre om hard times och tårar och kanske lite mer en fin låt eller en bra bok eller en reseberättelse.
Det var ju nyårshelg bara häromdagen? Märkligt.
Får gullig kommentar från Linn som undrar hur jag har det och jag tänker att jag borde skriva några rader.
Så går det ett par veckor utan att jag skriver en rad innan jag läser Jennys fina inlägg om utlandsbloggar och blir lite ledsen på mig själv över att jag har låtit bloggen självdö.
Jag vet inte riktigt vad som hände. Eller jo, egentligen vet jag väl rätt precis. Alla bitarna hade liksom fallit på plats (om än tillfälligt), och behovet fanns liksom inte riktigt längre.
I flera år hade jag kämpat med långdistans och tillfälliga livslösningar och behövt skriva av mig för att hjärtat liksom inte skulle explodera. Men så var det äntligen slut på alltsammans. Vi gifte oss och flyttade till andra sidan landet. Vi fick båda bra jobb och en mysig lägenhet. Och helt plötsligt behövdes inte den där ventilen längre.
Jag stängde den gamla bloggen och öppnade den här. Kunde inte riktigt tänka mig ett liv utan att blogga, och tänkte väl att det skulle kunna bli något annat. Något om vardagslivet och musiken och maten och ställena jag skulle hänga på under helgerna i den nya staden.
Men att livsstilsblogga regelbundet är nog inte riktigt min grej, eftersom jag skrivit totalt sju inlägg sedan vi flyttade hit i september.
Men kanske får det vara så då. Korta små fragment ur en vardag där det handlar mindre om hard times och tårar och kanske lite mer en fin låt eller en bra bok eller en reseberättelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)