Jag blundar ett ögonblick, öppnar ögonen och det har gått tre månader.
Det var ju nyårshelg bara häromdagen? Märkligt.
Får gullig kommentar från Linn som undrar hur jag har det och jag tänker att jag borde skriva några rader.
Så går det ett par veckor utan att jag skriver en rad innan jag läser Jennys fina inlägg om utlandsbloggar och blir lite ledsen på mig själv över att jag har låtit bloggen självdö.
Jag vet inte riktigt vad som hände. Eller jo, egentligen vet jag väl rätt precis. Alla bitarna hade liksom fallit på plats (om än tillfälligt), och behovet fanns liksom inte riktigt längre.
I flera år hade jag kämpat med långdistans och tillfälliga livslösningar och behövt skriva av mig för att hjärtat liksom inte skulle explodera. Men så var det äntligen slut på alltsammans. Vi gifte oss och flyttade till andra sidan landet. Vi fick båda bra jobb och en mysig lägenhet. Och helt plötsligt behövdes inte den där ventilen längre.
Jag stängde den gamla bloggen och öppnade den här. Kunde inte riktigt tänka mig ett liv utan att blogga, och tänkte väl att det skulle kunna bli något annat. Något om vardagslivet och musiken och maten och ställena jag skulle hänga på under helgerna i den nya staden.
Men att livsstilsblogga regelbundet är nog inte riktigt min grej, eftersom jag skrivit totalt sju inlägg sedan vi flyttade hit i september.
Men kanske får det vara så då. Korta små fragment ur en vardag där det handlar mindre om hard times och tårar och kanske lite mer en fin låt eller en bra bok eller en reseberättelse.
