Vi har flyttat tillbaka till Queensland igen. Bort från de folktomma evighetslånga stränderna i väst och tillbaka till hög luftfuktighet, klibbig hetta och folk precis överallt.
Varför, kan man ju undra (och det gör jag också när svetten rinner längs ryggraden klockan nio en måndag i september, då våren knappt ens börjat). Men sanningen är att trots att jag älskar Perth har det onekligen varit rätt kämpigt att leva småbarnsliv helt utan familjesupport.
Så när M blev erbjuden en tjänst i Brisbane, nära hans familj och Es kusiner, med bättre betalt och attraktivare arbetstider (slut på att jobba helger och röda dagar - yey!) så kändes det lite för bra för att tacka nej till. Så vi sa ja.
Och när vi väl bestämt oss gick allt i raketfart.
Inom en månad var lägenheten uppsagd och utflyttad från. Jag hade sagt upp mig från min tjänst där jag fortfarande var föräldraledig. Möblerna var sålda och flygbiljetter införskaffade. Och två dagar innan avresa fick jag en förfrågan om en projektanställning i Brisbane via en gammal chef. Allt liksom bara flöt på (dock ska gudarna veta att det var en mardröm att packa flyttkartonger ensam med en krypglad bebis vars favoritsyssla var att äta tidningspapper).
Men nu är vi alltså här. Och det är så mycket jag skulle vilja skriva om.
Hur det känns att bo med svärföräldrarna igen (förvånansvärt bra). Hur det känns att börja nytt jobb och skola in en knappt elvamånaders liten ledsen E med separationsångest på förskola (ont i hjärtat x 1000). Hur det känns att leta hus och räkna på bolån, och hur annorlunda reglerna ser ut här jämfört med Sverige (ganska så hopplöst).
Allt sånt vill jag egentligen skriva om. Men hur hittar man tiden?
