Från WA till QLD.

Vi har flyttat tillbaka till Queensland igen. Bort från de folktomma evighetslånga stränderna i väst och tillbaka till hög luftfuktighet, klibbig hetta och folk precis överallt.

Varför, kan man ju undra (och det gör jag också när svetten rinner längs ryggraden klockan nio en måndag i september, då våren knappt ens börjat). Men sanningen är att trots att jag älskar Perth har det onekligen varit rätt kämpigt att leva småbarnsliv helt utan familjesupport.

Så när M blev erbjuden en tjänst i Brisbane, nära hans familj och Es kusiner, med bättre betalt och attraktivare arbetstider (slut på att jobba helger och röda dagar - yey!) så kändes det lite för bra för att tacka nej till. Så vi sa ja.

Och när vi väl bestämt oss gick allt i raketfart.

Inom en månad var lägenheten uppsagd och utflyttad från. Jag hade sagt upp mig från min tjänst där jag fortfarande var föräldraledig. Möblerna var sålda och flygbiljetter införskaffade. Och två dagar innan avresa fick jag en förfrågan om en projektanställning i Brisbane via en gammal chef. Allt liksom bara flöt på (dock ska gudarna veta att det var en mardröm att packa flyttkartonger ensam med en krypglad bebis vars favoritsyssla var att äta tidningspapper).

Men nu är vi alltså här. Och det är så mycket jag skulle vilja skriva om.

Hur det känns att bo med svärföräldrarna igen (förvånansvärt bra). Hur det känns att börja nytt jobb  och skola in en knappt elvamånaders liten ledsen E med separationsångest på förskola (ont i hjärtat x 1000). Hur det känns att leta hus och räkna på bolån, och hur annorlunda reglerna ser ut här jämfört med Sverige (ganska så hopplöst).

Allt sånt vill jag egentligen skriva om. Men hur hittar man tiden?

17 NOVEMBER.

Det gick från vinter direkt till sommar här. Temperaturen kryper upp till trettiosju grader om dagarna och mina solrosor dör långsamt på balkongen trots att jag vattnar dem två gånger om dagen.

M har varit i Melbourne och jobbat en vecka och blir borta i en vecka till. Det är lite svajigt på företaget för tillfället och vi är livrädda att han ska bli uppsagd. Vad gör vi då? Vill inte ens tänka tanken.

Själv trivs jag på mitt nya jobb och får nypa mig i armen ibland pga overklighetskänsla. Det är svårt och utmanande med jätteroligt på samma gång.

Just i detta nu är det söndag kväll och jag sitter hemma och skriver på lite jobbgrejor. Har saker jag ska vara klar med i början av veckan och sitter således och filar på formuleringar och trippelkollar fakta.

Du behöver inte alltid sikta högst Hanna, good enough räcker gott och väl, påminner mamma. Men den där jävla balansen är något jag alltid haft svårt för. Vet inte hur man gör.

GLADA BESKED SAMT EN HIMLA BRA PLAYLIST.

Det där jobbet, ni vet. Jag fick det! Efter den längsta rekryteringsprocess jag upplevt (tre intervjuer plus ett fyra timmar långt prov) är allt äntligen påskrivet och klart och jag har mindre än en vecka kvar som arbetslös.

Och alltså, lättnaden. Lättnaden!

I över ett halvår har jag varit utan arbete. Och trots att det tidvis varit självvalt så ska det bli så sinnessjukt skönt att få rutiner och en ordentlig sysselsättning igen. Och pengar! Jesus vad skönt det ska bli att ha en egen inkomst och slippa vända på varenda krona.

Idag skiner solen och jag tänkte gå ut och upptäcka (det har blivit alldeles för många timmar på soffan framför Breaking Bad den senaste veckan). Upptäckandet är något av det bästa jag vet med att flytta till en ny stad. Att sätta på en playlist och bara gågågå och se vart en hamnar.

Här har ni mina favoritlåtar lust nu aka en himla bra playlist:

HONEYMOON PT.1: LISBON, SINTRA & CASCAIS.

Befinner mig fortfarande i något slags jobb-limbo och känner mig mentalt utmattad. Gick vidare från psych-testet (pepp!) och har sedan dess haft ytterligare en informell intervju, följt av...tystnad.

Så vi fokar på nåt annat nu tycker jag, nämligen bröllopsresan! Hade ju lovat att slänga ihop en liten reseguide, så bättre sent än aldrig osv.

M och jag åkte alltså till Portugal i slutet av juli. Första stoppet var Lissabon, där vi hyrde en lägenhet i Rossio. Bästa sättet att storstadsresa i min mening. Utsikten från balkongen såg ut så här:



Det finns mycket att se och göra i Lissabon. En kan till exempel ta spårvagnen eller promenera upp till de gamla kvarteren i Alfama och irra bort sig i smala gränder samt förälska sig i mosaikutsmyckade hus.





För att så småningom se gatorna öppna upp sig till milsvida panoramavyer över staden. Lissabon är byggt på sju kullar, så utsiktsplatser finns det gott om. Kombineras gärna med en kall öl (Super Bock) eller en stark kopp kaffe.





Om kvällarna kan en med fördel besöka någon av de lokala små restaurangerna (obs, undvik restaurangstråken längs Rua dos Correeiros och parallellgatorna där varenda restaurang har turistpriser och prick samma bild-illustrerade menyer). Den här pärlan låg till exempel bara ett stenkast från där vi bodde i Rossio:



I Barrio Alto finns det också gott om bra restauranger och barer, även om priserna är lite högre. Men det kan det vara värt när man kan sitta och dricka sangria och äta tapas på en trappavsats med fadomusik i bakgrunden!



Har du mer än ett par dagar i Lissabon så är mitt bästa tips att lämna stan och ta tåget till Sintra och/eller Cascais (vi klämde in bägge två på en dag, vilket funkade bra om en inte har något emot att gå upp tidigt).

Sintra är en drömsk liten stad uppe i bergen, nordväst om Lissabon. Som något taget ur en sagobok. Är man väl där så se till att inte missa Quinta da Regaleira! En gigantisk trädgård med palats, sjöar och hemliga underjordiska gångar. Kände mig som ett barn på upptäcktsfärd.




Ett annat fint utflyktsmål är kuststaden Cascais, direkt väster om Lissabon. Perfekt ställe att ta pendeltåget till om det är varmt och en vill byta stadsliv mot strandliv ett tag. Mysiga små cafégator och populära stränder i juliaugusti.






Jag hade aldrig varit i Portugal förr, och det övertäffade mina förväntningar.




Efter Lissabon åkte vi vidare till Porto, men mer om det någon annan dag!

MITT HJÄRTA KANSKE SLUTAR SLÅ MEN FILMEN BÖRJAR OM ÄNDÅ.

Vi har flyttat in nu, och jag älskar denna lägenhet! Det är något väldigt lugnande att känna sig så hemma på en plats med en gång.

Och vi har köpt möbler! Nya och gamla i en salig blandning. Nästa år fyller jag trettio, och jag har aldrig aldrig haft ett möblemang som jag faktiskt varit med och valt förut. Jag har hyrt möblerat i andra hand, jag har varit nyutflugen nittonåring eller fattig student och haft avlagda soffor och skavda gamla Billy-bokhyllor i ett decennium. Så det här, mina vänner, är stort.

Men. Hyrorna är dyra i Perth och jag är fortfarande arbetslös.

Intervjun förra veckan gick jättebra och jag blev än mer kär i det där himla jobbet. Igår var det dock dags för nästa steg: psych-test i fyra timmar. Och det var apsvårt.

Kom hem deppig som få och lagade middag med M som försökte peppa. Det hjälpte inte.

Insåg att jag förmodligen sumpat mina chanser och grinade över en skål pumpasoppa med vitlöksbröd. Kan nu egentligen bara hoppas att intervjuerna, mina tidigare erfarenheter och referenser väger tyngre. Håll tummarna.

Men likväl sitter jag här och lyssnar på Veronica Maggios nya låt Sergels Torg på repeat och söker andra (mindre spännande) jobb.

Den som lever får se.

DIMMIGA DAGAR.

We made it!

Efter oändliga dagar bakom ratten längs dammiga raksträckor nådde vi havet och skyskraporna i väst. Det var en overklig känsla som jag tänkte skriva lite mer om senare.

Men Perth alltså.

Med schizofrent väder där det solen skiner från klarblå himmel och regnet vräker ner sidledes i nästa sekund (hör tydligen ej till vanligheterna, men ska enligt prognosen fortsätta på samma sätt i en vecka till).

Där allt är liksom kompakt och komprimerat. Små roliga butiker och indiebarer ligger granne med affärskvarteren i city. Ett stenkast från havet, tio minuter till flygplatsen. Här ligger allt behändigt nära, raka motsatsen till Brisbane.

Jag gillart.

Vi bor i en tvåa i Victoria Park med utsikt över city som vi hyrt i två veckor. När vi kom hit förra lördagen och förklarade att vi tänkt fixa permanent boende under dessa fjorton dagar möttes vi av idel chockade ansikten. Folk som menade att det skulle bli svårt, näst intill omöjligt.

Perth är mäklarnas marknad, och vi hade hört otaliga skräckhistorier om hur man får finna sig i att bli behandlad som skräp och ständigt jaga dem.

Så var inte fallet, visade det sig. Vi körde all-in och gick på sju visningar på två dagar. Ansökte om tre lägenheter och blev erbjudna alla tre. (Hurra!) Vi bestämde oss för en fin liten tvåa mitt i stan. Med stor balkong i väst, pool på taket och gratis gym och bastu i huset.

Och på onsdag ska jag på en intervju för ett jobb jag verkligen tror kan vara något. Hoppas så jäkla hårt att det går vägen.

För gör det det så tror jag att det kan bli riktigt bra, det här nya kapitlet.

DEN SISTA SUCKEN.

Det är fredag eftermiddag och solen skiner. En sista helg, den allra sista sucken här i stan innan vi flyttar västerut. Och jag är synnerligen opepp.

En kan säga att framtidsskräcken och ovissheten plötsligt kommit ikapp mig.

Kommer vi hitta en lägenhet att bo i? Kommer jag få ett jobb jag trivs med? Måste vi skaffa en till bil? Kommer vi ha råd? Kommer vi hitta nya kompisar att hänga med? Kommer vi trivas generellt eller kommer allt bli en enda lång uppförsbacke?

Efter att ha velat fram och tillbaka fick jag slutligen ett tack-men-nej-tack från ena jobbet imorse. Det kändes rätt väntat och helt okej ändå. Det andra företaget håller mig fortfarande på sträckbänken och jag börjar känna att det nästan kan kvitta, faktiskt. Har haft tre intervjuer med dem, den sista var för nästan två veckor sedan, då de även kontaktade mina referenter (detta vet jag då jag pratat med dem). Men trots detta ar jag fortfarande inte fått något besked och jag tänker att de ju knappast kan vara superintresserade.

Everything happens for a reason. You'll be looking back at this in a few months thinking 'thank god I got this job and not that one I applied for back before we moved'. And it'll be ten times better anyway, tröstar M.

Och jag hoppas han har rätt.

Ikväll ska jag dricka öl och krama på mina kompisar för sista gången på länge. Och jag kommer försöka låta bli att tänka allt för mycket på sånt jag ändå inte kan styra över eller göra något åt.

PACK IT UP.

Vi lever i ett flyttkartongsbonanza just nu. Tolv dagar kvar i Brisbane, och det är inte helt enkelt det här med att bestämma sig för vad som är viktigt nog att få följa med till W.A. när vi bara har en Toyota Hilux att fylla med grejor. (Att betala för ett flyttlass tvärs över landet är så galet dyrt att det blir billigare att köpa nya grejor istället.)

Och mitt i detta kaoz fortsätter min jobbjakt. Har haft två intervjuer för ett jobb och tre för ett annat de senaste veckorna. Båda spännande roller, men har en känsla av att jag kommer snubbla på mållinjen med bägge två. Vet inte varför egentligen, bara en känsla.

Som att det varit litelite för enkelt, alltsammans.