ÅRETS SISTA KAPITEL.

Det är den andra advent i morgon och vi sover med balkongdörren i sovrummet vidöppen. Har myggbett på armarna och fräknar på näsan.

I veckan klädde vi julgranen när solen stod högt på himlen, och det känns alltid lika märkligt.

Men det blir ingen sommarjul i år, för om knappt två veckor åker jag till Sverige. Det var så länge sedan jag andades in Stockholm sist och jag längtar.

Tvåtusenfjorton var uppenbarligen året då jag i princip slutade blogga. Kanske kommer lusten tillbaka tvåtusenfemton, kanske inte.

Man skulle kunna säga att om tvåtusentretton var ett år on steroids, maxat med extra allt, var tvåtusenfjorton snarare lugnet efter stormen.

Och det var fint så.

-----

I vanlig ordning har jag summerat året med en spellista innehållandes alla de där låtarna som gått på repeat igenigen och igen. De där som alltid kommer kasta mig tillbaka till en viss månad eller plats.

Årets bästa helt enkelt.

Best of 2014.

VILLE MEST BARA SÄGA HEJ.

Jag saknar er.

Läser fina nyheter från Sara, Linnea och Jenny som värmer i hjärtat. Samtidigt föder två av mina bästa vänner i Stockholm bebisar under den varmaste sommaren i mannaminne.

Och vi pratar oftare om det nuförtiden. Tänker att om ett år lite drygt är vi kanske redo att börja försöka.

Kanske.

I juni/juli fyllde både M och jag trettio. Vi firade med vänner från både öst och väst och hade det allmänt fab. Dagen efter min trettioårsdag flög vi till Bali.

Alltså Bali.

Min återfunna kärlek, som får hjärtat att slå hårdare och alltid kommer ha en soft spot i mitt hjärta.

Som jag hade saknat den där ön.

SPEAK UNTIL THE DUST SETTLES IN THE SAME SPECIFIC PLACE.

Och det blir maj månad och höst som går mot vinter.

Månadens första helg tar jag bilen ner till Margaret Rivers vindistrikt med tre tjejer från jobbet. Långa köer söderut från staden en fredagseftermiddag, men efter tre timmar är vi framme framför en öppen brasa och äter en välbehövd vingårdsmiddag med flaska på flaska shiraz.

Vi har hyrt ett gigantiskt hus med tre vardagsrum och fyra sovrum. Trots det tränger vi ihop oss i två små rum, och hänger mest i vardagsrummet som går ihop med köket. Sitter tätt framför brasan om kvällarna med viner och ostar från dagens utflykter och pratar om livet och jobbskvaller och andra väsentligheter.

Fyra tjejer mellan tjugonie och trettiofyra. En från Sverige, en från USA. En från Kanada och en från Australien. Som för ett år sen inte ens kände varandra men som nu delar hemligheter och historier från tidigare liv. Gråter över sorgliga berättelser men skrattar desto mer.

På söndagen äter vi långbrunch vid havet och kommer överens om att göra om det här snart igen.

-----

En synnerligen kall onsdag någonstans där i mitten av månaden går jag och lyssnar på irländska James Vincent McMorrow i en gammal teater i Mt Lawley. Och det så jävla fint att jag blir tårögd. Får rysningar och gåshud.

Gå och upplev om ni får möjlighet.

-----

Någon vecka senare firar vi en födelsedag ute på Little Creatures Brewery i Freo. Det blåser stormbyar och regnar i sidled i fiskehamnen utanför de stora fönsterrutorna. Och vi är ännu fler kollegor som hängt så mycket det senaste halvåret att vi blivit näranära. Vänskaper som flätats samman.

Och jag har egentligen inte så mycket annat att säga än att jag är så oändligt tacksam.

Tacksam över att ha träffat dessa personer som är ganska precis som jag i en ny stad där jag för nio månader sedan inte kände en endaste själ.

SANUR, BALI. MARS 2014.

FRAGMENT.

I fyra månader nu har jag repeat-lyssnat på London Grammar.

Det är något speciellt när ett album sätter sig så himla djupt att man bara vill höra det igen och igen. Precis så har det varit med detta, och jag kommer nog alltid kastas tillbaka till Perth om jag så skulle höra samma låtar om tjugo år.

Hannah Reids röst = <3<3<3. Lyssna och rys.

-----

Det har varit en varm, torr sommar med klarblåa himlar. Sådär blå att en enda liten molntuss fångar ens uppmärksamhet.

Den tionde februari regnar det äntligen efter en evighetstorka, och jag skriver jag så här i min mobil:

Och så kommer regnet. Det kommer från ingenstans efter fyra månader av torka och hetta.
Jag står på pendeltågsstationen en måndagsmorgon.
Det bullrar och smattrar mot det höga plåttaket på Centralstationen och det tar ett ögonblick innan jag förstår vad det är.
Folk ser upp från telefoner och läsplattor och ler. 
Det är som en enorm release och det fullkomligt vräker ner från himlens ena moln medan solen alltjämt skiner.
Exakt fyra minuter varar det. 
Fyra månader för fyra minuter.

Det ska gå ytterligare en och en halv månad innan det regnar igen, när sommaren sakta har förvandlats till höst.

-----

I början av mars kommer mamma på besök från Sverige. Vi åker till Freo och Cottesloe och går ut och äter middagar och dricker viner från vingårdar bara ett stenkast härifrån.

Efter en tuff arbetsvecka med en blixtvisit i Melbourne och dygnet-runt-jobb tar jag ledigt några dagar och vi åker till Bali.

Det har ändrats något otroligt sedan jag var där sist som våghalsig nittonåring med E och J för tio år sedan. Byggnader, kommers och tät biltrafik längs hela södra halvan av ön. De taxichaufförer vi möter verkar ledsna och pratar om det 'gamla Bali', det som fanns till så sent som för fem-sex år sedan. De pekar ut gamla risfält som nu har ersatts av västerländska hotell, och pratar om hur det långsamt breder ut sig norrut.

Men Bali är trots allt fortfarande fantastiskt vackert. Och det faktum att jag nu bor bara tre timmar bort med flyg, och dessutom i samma tidszon, gör mig glad i själen.

Att få möjlighet att semestra ensam med mamma i vuxen ålder är något jag aldrig kommer ta för givet. Att kunna dricka Bintang och prata om livets viktigheter medan solen går ner över havet är verkligen värt så himla mycket.

-----

Nu har mamma åkt och hösten långsamt tagit sitt grepp om staden. Idag: tjugo grader, moln och blåst.

Och jag är tro det eller ej ofantligt peppad över detta. Höst! Eftermiddagar på soffan med en bok! Höstpromenader! Varmare kläder!

Jag är redo.

89 DAGAR SENARE.

Jag blundar ett ögonblick, öppnar ögonen och det har gått tre månader.

Det var ju nyårshelg bara häromdagen? Märkligt.

Får gullig kommentar från Linn som undrar hur jag har det och jag tänker att jag borde skriva några rader.

Så går det ett par veckor utan att jag skriver en rad innan jag läser Jennys fina inlägg om utlandsbloggar och blir lite ledsen på mig själv över att jag har låtit bloggen självdö.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Eller jo, egentligen vet jag väl rätt precis. Alla bitarna hade liksom fallit på plats (om än tillfälligt), och behovet fanns liksom inte riktigt längre.

I flera år hade jag kämpat med långdistans och tillfälliga livslösningar och behövt skriva av mig för att hjärtat liksom inte skulle explodera. Men så var det äntligen slut på alltsammans. Vi gifte oss och flyttade till andra sidan landet. Vi fick båda bra jobb och en mysig lägenhet. Och helt plötsligt behövdes inte den där ventilen längre.

Jag stängde den gamla bloggen och öppnade den här. Kunde inte riktigt tänka mig ett liv utan att blogga, och tänkte väl att det skulle kunna bli något annat. Något om vardagslivet och musiken och maten och ställena jag skulle hänga på under helgerna i den nya staden.

Men att livsstilsblogga regelbundet är nog inte riktigt min grej, eftersom jag skrivit totalt sju inlägg sedan vi flyttade hit i september.

Men kanske får det vara så då. Korta små fragment ur en vardag där det handlar mindre om hard times och tårar och kanske lite mer en fin låt eller en bra bok eller en reseberättelse.

DET SOM HÄNDE MELLAN RADERNA.

Jag läser vad jag skrivit om året som gått igen, och allt låter så himlahimla rosenskimrande. Och riktigt så perfekt är ju livet naturligtvis aldrig, och jag vill helst inte bidra till att måla upp bilden av Det Perfekta Livet för det finns inte.

Det fanns såklart en del ledsamheter också, sånt som inte riktigt fick plats på raderna.

Som att min gamla farmor som sett fram emot bröllopet i över ett år hamnade på sjukhus tre dagar innan och inte kunde komma till Stockholm.

Som att jag aldrig någonsin bråkat så mycket med M som vi gjorde sista veckan i augusti.

Som att jag gick utan lön i sex månader och inte hade en enda sparad krona på bankkontot emot slutet.

Som att jag hade mitt livs mest ångestfyllda bakfylla och på allvar började överväga att sluta dricka alkohol för gott pga vad det har börjat göra med min hjärna dagen efter (har för övrigt inte druckit alls under hela jul- och nyårshelgen).

Sånt.

Det är måhända parenteser i vad som totalt sett var ett fantastiskt år, men ändå viktigt att nämna.