DIMMIGA DAGAR.

We made it!

Efter oändliga dagar bakom ratten längs dammiga raksträckor nådde vi havet och skyskraporna i väst. Det var en overklig känsla som jag tänkte skriva lite mer om senare.

Men Perth alltså.

Med schizofrent väder där det solen skiner från klarblå himmel och regnet vräker ner sidledes i nästa sekund (hör tydligen ej till vanligheterna, men ska enligt prognosen fortsätta på samma sätt i en vecka till).

Där allt är liksom kompakt och komprimerat. Små roliga butiker och indiebarer ligger granne med affärskvarteren i city. Ett stenkast från havet, tio minuter till flygplatsen. Här ligger allt behändigt nära, raka motsatsen till Brisbane.

Jag gillart.

Vi bor i en tvåa i Victoria Park med utsikt över city som vi hyrt i två veckor. När vi kom hit förra lördagen och förklarade att vi tänkt fixa permanent boende under dessa fjorton dagar möttes vi av idel chockade ansikten. Folk som menade att det skulle bli svårt, näst intill omöjligt.

Perth är mäklarnas marknad, och vi hade hört otaliga skräckhistorier om hur man får finna sig i att bli behandlad som skräp och ständigt jaga dem.

Så var inte fallet, visade det sig. Vi körde all-in och gick på sju visningar på två dagar. Ansökte om tre lägenheter och blev erbjudna alla tre. (Hurra!) Vi bestämde oss för en fin liten tvåa mitt i stan. Med stor balkong i väst, pool på taket och gratis gym och bastu i huset.

Och på onsdag ska jag på en intervju för ett jobb jag verkligen tror kan vara något. Hoppas så jäkla hårt att det går vägen.

För gör det det så tror jag att det kan bli riktigt bra, det här nya kapitlet.

DEN SISTA SUCKEN.

Det är fredag eftermiddag och solen skiner. En sista helg, den allra sista sucken här i stan innan vi flyttar västerut. Och jag är synnerligen opepp.

En kan säga att framtidsskräcken och ovissheten plötsligt kommit ikapp mig.

Kommer vi hitta en lägenhet att bo i? Kommer jag få ett jobb jag trivs med? Måste vi skaffa en till bil? Kommer vi ha råd? Kommer vi hitta nya kompisar att hänga med? Kommer vi trivas generellt eller kommer allt bli en enda lång uppförsbacke?

Efter att ha velat fram och tillbaka fick jag slutligen ett tack-men-nej-tack från ena jobbet imorse. Det kändes rätt väntat och helt okej ändå. Det andra företaget håller mig fortfarande på sträckbänken och jag börjar känna att det nästan kan kvitta, faktiskt. Har haft tre intervjuer med dem, den sista var för nästan två veckor sedan, då de även kontaktade mina referenter (detta vet jag då jag pratat med dem). Men trots detta ar jag fortfarande inte fått något besked och jag tänker att de ju knappast kan vara superintresserade.

Everything happens for a reason. You'll be looking back at this in a few months thinking 'thank god I got this job and not that one I applied for back before we moved'. And it'll be ten times better anyway, tröstar M.

Och jag hoppas han har rätt.

Ikväll ska jag dricka öl och krama på mina kompisar för sista gången på länge. Och jag kommer försöka låta bli att tänka allt för mycket på sånt jag ändå inte kan styra över eller göra något åt.