SPEAK UNTIL THE DUST SETTLES IN THE SAME SPECIFIC PLACE.

Och det blir maj månad och höst som går mot vinter.

Månadens första helg tar jag bilen ner till Margaret Rivers vindistrikt med tre tjejer från jobbet. Långa köer söderut från staden en fredagseftermiddag, men efter tre timmar är vi framme framför en öppen brasa och äter en välbehövd vingårdsmiddag med flaska på flaska shiraz.

Vi har hyrt ett gigantiskt hus med tre vardagsrum och fyra sovrum. Trots det tränger vi ihop oss i två små rum, och hänger mest i vardagsrummet som går ihop med köket. Sitter tätt framför brasan om kvällarna med viner och ostar från dagens utflykter och pratar om livet och jobbskvaller och andra väsentligheter.

Fyra tjejer mellan tjugonie och trettiofyra. En från Sverige, en från USA. En från Kanada och en från Australien. Som för ett år sen inte ens kände varandra men som nu delar hemligheter och historier från tidigare liv. Gråter över sorgliga berättelser men skrattar desto mer.

På söndagen äter vi långbrunch vid havet och kommer överens om att göra om det här snart igen.

-----

En synnerligen kall onsdag någonstans där i mitten av månaden går jag och lyssnar på irländska James Vincent McMorrow i en gammal teater i Mt Lawley. Och det så jävla fint att jag blir tårögd. Får rysningar och gåshud.

Gå och upplev om ni får möjlighet.

-----

Någon vecka senare firar vi en födelsedag ute på Little Creatures Brewery i Freo. Det blåser stormbyar och regnar i sidled i fiskehamnen utanför de stora fönsterrutorna. Och vi är ännu fler kollegor som hängt så mycket det senaste halvåret att vi blivit näranära. Vänskaper som flätats samman.

Och jag har egentligen inte så mycket annat att säga än att jag är så oändligt tacksam.

Tacksam över att ha träffat dessa personer som är ganska precis som jag i en ny stad där jag för nio månader sedan inte kände en endaste själ.